Det här med att ha hund kan vara otroligt givande och som balsam för själen. Det kan även vara tärande och betungande. Jag har problem att se positivt på livet under vinterhalvåret, får kämpa för att hålla huvudet över ytan emellanåt. Höst för mig är bara en förberedelse på helvetet som komma skall. I sådana tider blir även min största hobby lidande. Det mitt hjärta brinner för blir helt enkelt inte kul. Tänk dig att du blir likgiltig till saker du älskar fast ditt förnuft vet att det inte är rimligt.

Den här hösten har jag verkligen försökt. Jag anmälde mig och Rask till ett BH-prov och tränade hårt och mycket inför detta. 2,5 månader innan tävlingsdagen skrev jag dagbok för varje dag, en plan och tillvägagångssätt. Tanken var att tvinga mig att inte bryta ihop och grotta ner mig i sovrummet. Jag var aldrig orolig över min hunds prestation då han dag ut och dag in visade godkända "prov" på träningarna. När dagarna närmade sig tävling började Rask pipa mer än vanligt, inte så mkt att det hade gjort oss underkända dock. Tävlingsdagen kom och jag åkte upp till Hörnefors, något nervös men lugn i tron på min och min hunds förmåga. Sedan gick allt mycket snabbt och åt helvete. Vi blev utkallad till något som vi snabbt fick veta var chipkontroll, lottningen skedde i den ordning vi stod och jag och Rask tillsammans med Emelie och Arcas var första par ut. Någon riktig uppvärmning blev det inte. Emelie och Arcas gick in på planen efter mindre än 1 min och jag kände mig tvungen att gå ut med Rask som inte ALLS var i rätt fack. Oron började bubbla i mig redan här. Om det inte kunde bli värre så åkte vi på platsliggningen först och jag är otroligt tacksam att min lilla räzer öht låg kvar. På lydnadsdelen hade jag en hund som gjorde allt, i ståndskall. Matte-Tina fick samla alla sina krafter för att inte explodera i ilska. Såklart blev vi inte godkända. Jag var så besviken, så arg och ledsen och där och då brast det totalt för mig. Det var liksom det där lilla som fick bägaren att rinna över.

Jag har tagit det väldigt lugnt efter tävlingen. Jag har så gärna velat lägga av helt, har till och med funderat på att sälja min älskade Rask. Men jag har helt makalöst underbara människor omkring mig och dom har hjälpt mig att försöka att hitta glädjen i hundträning igen. Försöka att se problemlösningen i vår framtida träning och det faktiskt lyckats. Rask är en hund på hundra, en hund som kan gå precis HUR långt som helst. Därmed inte sagt att han är en lätt hund, långt ifrån. Det är en hund som skulle vara svår även för den rutinerade föraren. Med hjälp av alla underbara duktiga människor omkring oss ska vi ta oss så långt VI kan. Nu har vi en plan, all tid i världen och glädje i det vi gör. 

Allt för denna gång