Ibland sker saker som man aldrig riktigt kan förbereda sig på. Inom loppet av en sekund kan livet ändras och det som nyss var ens vardag blir ett minne blott.

Min lilla röda fara, min lilla vågiga alien till katt som alltid haft ett lejons hjärta och mod tog sina sista andetag igår.

Detta kanske inte är ett inlägg du vill läsa, för det är inte trevligt, men det är ett inlägg jag känner att jag måste skriva. Jag vill skriva av mig lite sorg, lite chock och lite ilska.

Dagen började med en långpromenad med Jeltsin, 6 km i rask takt och sedan 2 km joggandes. Jag kom hem utpumpad men med en sån där härlig känsla som man alltid får när man tränat klart. Jag la mig i sängen med datorn på magen, Kenzie (min lilla röda fara) låg tätt intill min sida och Jolie (min feta vita pralin) låg längs mina ben. Jag kommer ihåg att jag tittade på Kenzie, han låg på mage med utsträckta framben och liksom vickade på huvudet lite i sidled, ungefär som ett barn som håller på att somna och nickar till. Jag blev varm när jag betraktade honom, strök honom lätt på huvudet. Jag hade inte tålamod att stanna länge i sängen utan stuttsade upp och begav mig till köket för att laga iordning mat. Under matlagningen satte jag hörlurarna i öronen för att lyssna på en ny skiva som jag innan söndag älskade(I skrivande stund är den mest förknippad med smärta och sorg). Maten blev så småning om klar och vi satte oss alla ner och åt i godan ro.

När maten var uppäten och en del disk var undanplockad stördes vår trivsamma tillvaro av ett hjärteskärande skrik. Inne på mitt rum låg Kenzie i min säng. Han låg och häshade likt en svart hund i högsommaren, en stor fläck av vätska bredde ut sig under hans lilla kropp och han hade bajsat på sig. Jag ropade på mamma som kom för att hjälpa. Det rosslade när han andades häftigt och jag försökta lugna honom och min själv till högsta grad. Paniken började slå på mer och mer allt eftersom upptagensignalen återkom efter varje desperat samtal till akutveterinären. Tårarna brände under ögonen och Kenzie skrek, i panik slängde han sig ner på golvet, backade omkring utan större kontroll på sin kropp. Till slut svarade en röst i telefonen och vi fick skynda oss till veterinärstationen.

På vägen dit märkte jag att skum kom ut ur Kenzies lilla nos och andningen var inte längre lika häftig. Jag började inse allvaret och sa till min mamma som körde bilen att det är nog bäst att han får somna in.. Han fick några kramper under färden och vid ett tillfälle tittade han rakt in i mina ögon. Jag såg paniken i hans blick och vädjan om hjälp. Trots känslan av hjälplöshet och uppgivenhet intalade jag honom att allt skulle bli bra, att hjälp var nära och att han bara behövde fortsätta kämpa som den fightern han var.

Resan som egentligen inte var ovanligt lång eller osmidig kändes som en evighet men vi kom till slut fram och Kenzie levde fortfarande. Vi fick gå in i ett rum där blodprov togs, trotts att nästan inget blod ville pumpa ut ur hans små vener. Han reagerade inte på smärta när vetten klämde på hans tramdynor...noll respons. Hon kunde heller inte få något bra ljud från hjärtat då det rosslade så fasligt i hans lungor. Han sattes på dropp och saker såg ut att blir bättre där ett tag. Hon (vetten) pratade om att det kunde röra sig om epilepsi men att hon skulle kolla levervärde och dyligt för att kunna utesluta andra saker. Hon lämnade oss en stund. Efter ett tag började han få kramper igen, skrek rakt ut och i sin smärta råkar han bita mamma i hennes tumme. Han ville inte släppa taget och när han väl gjorde det började han bita i allt runtomkring och bet av en egen tand i tumultet. Veterinären kom in igen. Han bajsade på sig en gång till och fick ett kraftigt krampanfall. Vetten gav honom då lugnande. Ganska snart lugnade han ner sig, och jag pustade ut lite.. I en slags falsk trygghet att inget kan gå fel hos veterinären.. Strax därefter slutade hans mage att röra sig. "slutade han andas?" frågade jag men möttes av tystnad. Veterinären försökte lyssna med sitt stetoskåp. "Slutade han just att andas?!" upprepade jag med en större förtvivlan i rösten..."ja" blev svaret. Hon försökte att ge honom hjärtmassage men för varje tryck vällde skum och vätska ur hans lilla mun. Efter en stund slutade hon, "Det finns nog inget mer att göra befarar jag" sa hon lågmält. Jag kommer ihåg att jag blev äcklad av situationen, av hans rosa fina tramdynor som sakta intog en blålila färg och hans utvidgade pupillrar som täckte nästan hela hans mandelformade ögon.

Där och då dog en liten bit av mig. Jag kände mig så dum att jag alldeles innan hans sista krampanfall trodde att han skulle grejja det. Jag kände mig så skyldig att jag inte umgåtts mer med honom under dagen, att jag inte varit tillräckligt uppmärksam och sett signalerna tidigare. Att jag inte sa att jag älskade honom innan han somnade in. Som en våg sköljde alla minnen, goda som onda över mig och jag blev tvungen att sätta mig ner. Tjock i halsen av gråt, yr i huvudet och arg.

Jag saknar honom fruktansvärt. Han har sovit under täcket tätt intill mig i fyra års tid och helt plötsligt kommer jag på mig själv att jag väntar på att en tass ska komma och lyfta täcket vid min rygg och krypa in och värma mig. Jag saknar hans otroligt enerverande dörr öppnande som i vissa fall kunde ske 10 gånger inom en timme. (han öppnade dörren och kom in i rummet - jag klev upp för att stänga dörren och hann precis lägga mig igen då han öppnar dörren för att gå ut ur rummet) Jag saknar att inte ha honom i hålrummet mellan mina ben när jag sitter i skräddarsists och surfar med laptopen framför mig, hur han kurrade på sitt halvtysta sätt och tittade upp mot mig. Jag saknar när han väckte mig på morgonen med massage på magen och pussar från hans sträva hemska tunga.. och hur han följde efter mitt ansikte smått besatt i mina trötta försök att undvika hans pussar. Jag saknar att bära omkring på honom, han älskade verkligen det, kurrade förtjust och klängde sig fast som en liten apa. Jag saknar honom på morgonen när man gick in på toan och han smet innan precis innan man stängde dörren trots att man skyndade sig för att han inte skulle hinna. Sen satt han där på handfatet och ville dricka vatten från kranen.. VARJE morgon i flera års tid och nu är det plötsligt slut. Helt sjukt hur mycket man kan sakna en liten katt, en hund eller en människa är väl en sak men en KATT. Fast då var han inte som alla andra katter.

Om ett tag kan man säkert hålla tillbaka tårarna när minsta lilla förnimmelse närmar sig. Om ett tag kanske man kan prata om alla roliga händelser med ett leende på läpparna. Man kan komma ihåg när han som liten benig kattunge visade Kia, "kattmördarhunden" (fast hon aldrig mördat nån katt.. bara bitit grannkatta)vart skåpet skulle stå bara genom sin oräddhet när han öppnade dörren och hon kom rusade med mord i blick och han bara traskade på rakt emot henne, lite lätt kurrande. Hon blev så ställd vår lilla wheaten. Eller när han gav stor bonnkatta stryk här på gården fastän storbonnkatta var dubbelt så stor och tredubbelt så ärrad. Eller den gången jag körde hem från jobbet sent en sommarkväll och såg två katter springa över vägen, för att senare upptäcka att den första var en räv-jagad av Kenzie. Sååå många goa minnen med mina lilla röda fara, de skulle blivit många fler! Du försvann allt för tidigt min älskade katt, du fattas mig enormt!

Nedan följer lite bilder från Kenzies liv. Tack för fyra helt underbara år!

            Liten ranglig alien katt, hur kunde jag inte smälta för dej!

                          Mattes fina kille

         Kenzie tillsammans med Jolie... ingen ser särskilt smart ut haha

       två av mina hjärtan

  Inte alla innekatter som fick en egen utebur, det uppskattade Kenzie mkt.. här försöker han stirra ihjäl en humla 

   Bekväm??

                  BEKVÄM !!

            Så fin du var!

                                           I tryggt förvar, hos min mamma 

Katt under tröja

                 Mys i skräddarsits framför min laptop.. här kurrade han högt! 

                                    Jag och min älskling för bara nån vecka sedan....

                             Sista bilden som togs på honom.. för några dagar sedan :(

...att jag en gång tillåtit hunden att sova i sängen.

Sandlass på sandlass och tillsynes otillräckligt innehav av sängkläder. Nästa hund ska bannemig få sova på golvet hur söt den än må vara som valp.

Förövrigt kan jag skryta om att min lilla grisekno är världens bästa, visseligen inget nytt men ni ska få höra en liten anekdot om dagen då Jeltsin följde med till min bror och hans familj.

Denna familj består av min bror, hans tjej Bea, deras lilla son Isaak och ett gäng hästar och katter. Jag tog med Jeltsin för att titta på lite melodifestival och bara umgås och har alltid varit noga med att hålla hund och barn under uppsikt då denna kombination är tämligen oberäknerlig från båda håll enligt mig. Där satt vi deras divansoffa, Jeltsin låg som vanligt klistrad vid mina fötter och lilla Isaak sprang omkring och lekte med sina leksaker. Vipps har Isaak kört en leksaks traktor tvärs över bordet (det är då fasligt vad snabba dom är barna, som små illrar) och denne leksak landar olyckligtvis mitt i skallen på en sovandes Jeltsin. Nu rusar han upp tänker jag, men ser till min förvåning att Jeltsin inte rör en fena. Han ligger precis lika avslappnat som innan. En stund senare vill Isaak komma upp i soffan och ser det som sitt uppdrag att klättra över ett svart hårigt berg som råkar ligga mitt i vägen. Ännu en gång blir jag förvånad, Jeltsin ligger helt obrydd. Han visar inte en tillstymmelse av obehag eller oro när Isaak krampar och halvt klättrar på honom. Av alla goda egenskaper min hund besitter så värdesätter jag detta högst, må låta fånigt men håret reste sig på mina armar när detta hände. Trotts detta kan man inte slappna av helt och jag vet heller inte hur han skulle agera om jag inte varit med i rummet, men det var otroligt skönt att se.

Nån gång i framtiden kanske man själv sitter där med tjockmage och då är det betryggande att veta att ens hund är barnsäker.. nog för att det känns otroligt avlägset just nu, jag saknar liksom en viktigt beståndsdel i själva barnproducerandet och det känns kanske lite långsökt att gå och vänta på att Brad Pitt och Angelina ska bryta upp i samma veva som hans flygplan blir inställt och vi springer in i varandra på Arlanda...

Inatt sov Isaak hos oss och Jeltsin tog på sig att vakta dörren till rummet där lillknodden sov. Jag tror de där två kommer bli riktiga polare :)

En försmak till sommaformen? Jag hoppas..

Naturligtvis gick allt klockrent på den verson som kameran inte ville fånga.. men ni får nöja er med en sämre verson :)